• Sammanfattning Upp

Kampfisken är en liten (5-7 cm) fisk som tillhör labyrintfiskarna (familjen Belontiidae) och härstammar från sydostasien.
Här i väst används den som akvariefisk och har avlats fram i många olika fen- och färgvarianter.
Hanarna har vanligen längre fenor och klarare färger än honorna.

Den ursprungliga kampfisken är mindre och mer anspråkslös än de framavlade varianterna.
I sydostasien, företrädesvis Thailand, har den under hundratals år använts vid fiskhetsning (liknande tuppfäktning eller hundslagsmål) p g a sin aggressivitet gentemot hanar av den egna arten.

Man kan bara ha en hane per akvarium om man inte vill riskera att fiskarna skadas eller dödas.
Mot andra fiskar är kampfisken fredlig och kan t o m bli trakasserad för sin litenhet och långsamma simsätt då de långa fenorna utgör ett lätt byte för snabbare fiskar.

Kampfisken är ganska enkel att föda upp.
Hanen är ägg- och yngelvårdande.
Man känner till över 26 000 olika genkombinationer som påverkar utseendet hos kampfisken
med avseende på t ex färger, mönster och fenformer.

Vad är en kampfisk? För den som inte vet det, kan namnet väcka associationer. Är den stor? Är den farlig? Någon slags haj, kanske? Eller piraya? I själva verket är kampfisken en liten, förhållandevis fredlig, akvariefisk. Vad har den då fått sitt namn ifrån?

Den här artikeln handlar om kampfisken, Betta splendens; om dess ursprung, historia, beteende och skötsel. En stor del av innehållet ägnas åt avel av kampfiskar, något som jag själv ägnar mig åt på hobbynivå, och åt grundläggande genetik.

Mycket av det som finns skrivet om kampfisk inriktar sig på någon eller några aspekter av de ovanstående, vanligen inriktade mot skötsel och/eller avel av akvariefisken så som det praktiseras här i väst. Om kampfiskens ursprung, ursprungsformer och användning i dess hemtrakter nämns ofta inte mycket, så jag tyckte att det kunde vara roligt att ta med lite kort om det i början.

• Ursprung - den kortfenade varianten Upp

Det finns uppgifter på att kampfisk har fötts upp av människor i Thailand redan för 600 år sedan, under Sukhothai-imperiets tid (Jintasaerewonge, 1999). Det var bland bönderna som traditionen att föda upp och hetsa fiskarna mot varandra utvecklades. Kunskaper och erfarenheter fördes vidare från generation till generation, men hölls hemliga för utomstående (så är det ännu idag). Vanligen finns det fortfarande minst en seriös kampfiskuppfödare i varje by eller samhälle i Thailand.

Den vanligaste föreställningen om kamphanar är att de slåss till den ena dör. Vanligare är dock att man avbryter striden när det är uppenbart att en av fiskarna är starkare, och denna utses till vinnare. Båda fiskarna är vid det här laget ordentligt upprivna och skadade, och uppfödarna har olika tekniker för att de skall återhämta sig så fort som möjligt från sina skador.

Fisken förvaras vanligen i en liten skål med vatten och Agraflavine-lösning och skadorna brukar läkas inom en vecka. Den vinnande fisken sparas för avel, eller säljs för ett realtivt högt pris till en annan uppfödare. Förloraren kommer antingen att släppas fri efter tillfrisknandet, eller placeras i ett akvarium och has som husdjur. Många thailändare har kampfiskar i sina vattencisterner, där de får äta upp mygglarverna och på det sättet göra nytta.

• Långfenad kampfisk – akvariets "slöjkampfisk" Upp

Det thailändska namnet på den långfenade kampfisken, "Plakat Cheen", betyder "kinesisk fisk". Orsaken till namnet är inte klarlagd. En källa hävdar att den första långfenade kampfisken avlades fram och togs till Thailand av en kinesisk munk för omkring 100 år sedan.

De flesta tror också att kinesiska uppfödare var de första att utveckla den långfenade kampfisken. Avel och utveckling av fiskar har en stark tradition i Kina, där man var de första att ha fiskar i akvarier. En annan anledning till namnet kan vara att man tyckte att fiskens långa, skimrande fenor såg ut som en kinesisk sidendräkt.

• Kampfisken som akvariefisk Upp

Kampfisk har hållits som akvariefiskar här i västvärlden sedan drygt 100 år tillbaka, i sydostasien ännu längre. Dess skönhet tillsammans med förmågan att överleva i små vattenbehållare och uthärda dålig vattenkvalitet har gjort den till en av de populäraste akvariefiskarna.

I zooaffärer kan man ofta se kamphanar hållas var och en för sig i halvliterskärl, helt utan luftpump eller filtrering. Anledningen till detta är att man inte kan hålla flera kamphanar tillsammans, då de är mycket aggressiva gentemot hanar av den egna arten. En hane går däremot att ha tillsammans med flera honor eller med fiskar av en annan art, förutsatt att inte dessa är aggressiva mot den annars fredliga och ganska långsamma kamphanen.

Kampfisken är ganska lätt att få att leka, men kräver lite speciella förhållanden med avseende på t ex vattendjup. Tyvärr är den inte särskilt långlivad, 2 år är en hög ålder för en kampfisk.

• Skötsel Upp

Kampfisken tillhör labyrintfiskarna, Belontiidae-familjen, tillsammans med guramierna och paradisfiskarna. Familjen har fått sitt namn av det speciella organ som dessa fiskar har på nosen, precis nedanför ögonen; det s k labyrintorganet, som gör att de till skillnad från andra fiskar kan omvandla luft till syre (fiskar tar ju normalt upp sitt syre från vattnet, via gälarna).

Det är därför som labyrintfiskar ofta kan överleva starkt förorenat, syrefattigt vatten; genom att helt enkelt ta sitt syre från ytan. En vanlig föreställning är att labyrintfiskarna "drunknar" (kvävs) om de inte ges möjlighet att ta luft vid ytan, t ex i helt täckta akvarier. Experiment har dock visat att kampfisken klarar sig alldeles utmärkt i helt vattenfyllda, täckta behållare, förutsatt att vattnet innehåller normala syremängder (d v s att det är rent och att syre som annars tillförs vattnet från luften istället tillförs med luftpump).

Syrebrist och försämrad vattenkvalitet kommer sig av ruttnande avfall i vattnet; fiskbajs, överbliven fiskmat, döda delar av akvarieväxter mm. Akvarieväxter är annars bra att ha, då de producerar syre. Förruttnelseprocessen förbrukar istället syre, samtidigt som den bildar giftiga ämnen i vattnet. Den som vill veta mera om de här processerna kan läsa om kvävets kretslopp i någon biologibok. Utrustning som är bra för att övervaka vattenkvaliteten i sitt eget akvarium är pH-test (mäter surhetsgrad), NO₂-test (mäter nitrithalt) och NO₃(mäter nitrathalt).

Ändå har många uppfödare sina yngel och fiskar i stora syltburkar, vilket inte nödvändigtvis behöver vara dåligt för fiskarna. Först och främst har uppfödare vanligtvis kunskap och erfarenhet nog att kunna bevaka vattenkvaliteten i de små kärlen. Rent och rätt vatten är det absolut viktigaste för fiskens hälsa. Dessutom är det praktiskt. En enda kull av kampfiskyngel kan bestå av upp till 400 yngel.

En kommersiell uppfödare har ofta flera kullar yngel samtidigt. Efter 2-4 månader är det dags att skilja hanynglen åt för att de inte skall börja slåss. Med flera hundra hanyngel på handen inser man snart att ett riktigt akvarium för var och en av dem är ekonomiskt och praktiskt ohållbart.

En fyrkantig burk är alltid bättre än en rund, men runda burkar är lättare att få tag i. Dessa är i sin tur ändå bättre än guldfiskskålar, eftersom de i alla fall bara är runda i en ledd, och borde inte utgöra någon fara för fiskens balanssinne (många fiskar får nervösa besvär och därmed minskad motståndskraft mot sjukdomar i runda skålar - undvik!).

Uppfödare brukar rekommendera kärl på minst 2,5 liter för kampfisken; om man har möjlighet hellre > 5 liter per fisk, och byte av 70% av vattnet 1-2 gånger i veckan. Vattnet som man byter med bör prepareras med lämpliga medel, t ex Amquel eller Aquasafe, som binder farliga kemikalier från kranvattnet (finns i zooaffären) och ectozonsalt (förebygger sjukdomar).

Vuxna kampfiskar bör utfodras en gång om dagen, ynglen oftare. Man skall aldrig ge mer mat än fisken kan äta upp på några minuter; överblivet foder förorenar vattnet. Det finns särskilt foder för kampfisken, som kan vara lite kräsen av sig, s k "betta-bits".

Kampfisken kan även äta vanligt flingfoder, men föredrar levande eller fryst foder som tubifex, röda mygglarver, artemia mm. Dessa foder är nyttiga är nyttiga för fisken och främjer kontition och lekvillighet, men har som nackdel att de kan föra med sig smitta, något som emellertid inte brukar vara någon fara för fiskar i god kondition. Om fisken ändå skulle bli sjuk, finns vanligen mediciner att tillgå.

• Sjukdomar Upp

Sjukdomar är den tråkigaste aspekten av fiskhållning. Som tidigare nämnts är kampfisken en tålig fisk. Den är inte heller särskilt känslig för sjukdomar, men kan få alla de sjukdomar som förekommer hos akvariefiskar i allmänhet. De som man bör känna till är:

• Svampsjukdomar – vita, bomullsliknande fläckar på fiskens kropp eller fenor. Mediciner finns, fråga i din zooaffär. Smittsam – isolera fisken under behandlingen. Lite akvariesalt (ectozon) motverkar uppkomsten av svamp, men kampfiskar är känsliga mot för mycket salt.

• Vita pricksjukan – fisken har små vita prickar och skrubbar sig mot föremål i akvariet (det kliar). Orsakas av en liten parasit och är mycket smittsam. Mediciner finns, isolera fisken under behandlingen.
  

• Fenröta – fiskens fenor faller sönder. Oftast ett tecken på dålig vattenkvalitet. Byt vatten oftare och behandla med medicin.

• "Popeye" – det ena eller båda ögonen är svullet och står ut p g a vätskeansamlingar under huden. Orsakas av bakterieinfektion och kan behandlas med medicin.

• "Dropsy" – bukvattensot – fiskens har rest sig och står ut, och buken är uppsvälld. Denna sjukdom är så gott som alltid dödlig, och orsakerna är inte helt klarlagda. Troligen kan sjukdomen vara en konsekvens av andra sjukdomar, som t ex fisktuberkulos. Det kan vara lönt att under ett tidigt stadium behandla med antibiotika, men vanligen dör fisken inom några dagar.
  

Det finns fler sjukdomar som kampfisken kan drabbas av och behandlingsmetoderna kan variera, men några generella regler är:

• Håll vattnet rent för att förebygga sjukdomar.

• Om du misstänker att din fisk är sjuk – den verkar inaktiv eller tvärtom simmar hysteriskt fram och tillbaka, kliar sig, har minskad aptit, eller visar något annat beteende som du inte känner igen – beskriv symtomen i din zooaffär. En bra zoohandlare har stor erfarenhet och kan hjälpa dig diagnosticera och medicinera fisken.

• Isolera alltid fisken i ett karantänakvarium om du misstänker att sjukdomen är smittsam. Även om den inte är det, kan den sjuka fisken behöva vara ifred. Medicinera inte i sällskapsakvariet om inte alla fiskarna är sjuka. Tänk på att många mediciner dödar akvarieväxterna.

• Om fisken inte blir bättre av medicineringen och verkar plågas är det upp till dig att avliva den. Många olika metoder finns – fråga din zoohandlare och välj sedan en så snabb och smärtfri metod som möjligt.

• Kampfiskens vänner och fiender i akvariet Upp

Det går bara att ha en kamphane per akvarium, annars slåss de. En populär föreställning är att de slåss tills den ena dör, men oftare river de bara sönder varandra tills en är segrare eller båda flyr för varandra. Skadorna kan emellertid leda till infektioner och en långsam och plågsam död.

Bara en kamphane och en kamphona i ett akvarium är inte heller något bra alternativ, om man inte har för avsikt att låta dem leka och sedan flytta isär dem. Hanen är nämligen aggressiv även emot honan, speciellt om hon inte är lekmogen. En hane och flera honor går däremot bra, eller en hane, en hona och många fiskar av en annan art.

Kamphonorna är fredliga och går bra ihop med i stort sett alla andra akvariefiskar, förutsatt att dessa inte är stora nog att äta up kamphonorna, som inte blir större än 4-5 cm. Kamphanarna är också fredliga mot andra fiskarter, med undantag av några få, som av kamphanen uppfattas som andra kamphanar, bl a guppyhanar med stora stjärtfenor. Däremot blir kamphanen ofta trakasserad av andra fiskarter. Exempel på olämpligt sällskap för kamphanen är:

• Alla större rovfiskar, t ex scalarer, som kommer att försöka ta munsbitar av den långsamma kamphanens fenor.

• Andra labyrintfiskar, t ex större guramier, som kan visa aggressivitet och revirhävdande p g a det nära släktskapet. Revirhävdande fiskar överhuvudtaget, t ex olika dvärgciklider, har lätt för att ge kamphanen tjuvnyp då och då.

• Alla "fenbitare", i synnerhet barber, som bara inte kan lämna kamphanens fenor ifred.

Vilket sällskap som fungerar tillsammans med kampfisken kan också vara individuellt. Exemplen ovan är generella, och stämmer inte alltid. Jag har själv haft kamphanar tillsammans med både scalarer och guramis; ibland har det fungerat, ibland inte. Man bör inte chansa om man inte har möjlighet att övervaka fiskarna under en tid och flytta kamphanen om han inte får vara ifred.

En kamphane som växt upp och sålts isolerad, i en egen behållare, är oftast inte lämplig för sällskapsakvariet, utan bör fortsätta hållas separat, då den antingen kan bli för aggressiv mot andra fiskar, eller tvärtemot direkt skräckslagen.

• Uppfödning Upp

Kampfisken är ganska enkel att föda upp. De är lätta att få i lek och ställer inga stora krav på vattenkvalitet. Olika uppfödare har olika metoder. Jag redogör här för hur jag själv går tillväga, men det är absolut inga riktlinjer för hur man "skall" göra. Jag har också försökt att ta med exempel på alternativa metoder.

Man börjar med att välja ut en lämplig hane och en likaledes lämplig hona. Fiskarna bör vara äldre än 5 månader, och hanen ska gärna vara något större än honan (av orsaker som jag går in på senare). Om honan är könsmogen ska hon ha en liten vit prick precis framför analfenan; hennes ovipositor (äggläggningsrör). Om fiskarna har lekt tidigare bör man vänta någon månad innan man låter honan leka igen. Hanen bör få vila minst två veckor mellan lekperioderna.

Vilket kärl man väljer för att sätta sina fiskar tillsammans i är individuellt. Många uppfödare väljer ett förhållandevis stort akvarium för de två fiskarna, 50-100 liter, för att det sparar dem arbete senare (de behöver inte flytta ynglen när de växer). Själv har jag använt rektangulära fisktransportboxar i hårdplast på allt mellan 5 och 15 liter, med lyckat resultat. Filtrering eller luftpump används som regel inte då dels inte behövs, dels förstör hanens skumbo. Värme är däremot viktigt, gärna upp mot 28° för att äggen ska utvecklas ordentligt. Helst inget bottenmaterial, eftersom det är svårt att hålla rent när ynglen kläckts.

Hur man väljer att introducera fiskarna för varandra är också olika. En del väljer att först placera hanen och honan med en genomskinlig skiljevägg i akvariet, så att de kan se och vänja sig lite vid varandra. Hanen reagerar först på honan som om hon vore en annan hane; han spänner upp fenor och gällock och försöker attackera henne.

Om fiskarna sätts tillsammans med en gång (som jag brukar göra) kommer hanen att jaga honan. Leken är en våldsam historia som vanligen slutar med att honan fått sina fenor ganska illa hanterade. Dessa växer ut igen, men det är viktigt att övervaka fiskarna så att det hela inte går för våldsamt till.

• Så går leken till Upp

Under de stunder då hanen inte är upptagen med att jaga honan, kommer han att bygga ett skumbo vid vattenytan. Skumboet består av små salivindränkta luftbubblor, som fästs vid någon växt eller vid kanten på akvariet. Viktigt att tänka på, speciellt med ett litet kärl, är att ha mycket växter där honan kan gömma sig för den initialt mycket aggressiva hanen.

Honan i sin tur, reagerar på hanen genom att gradvis ändra färgteckning (något som bara syns på honor med mörk kroppsfärg. De horisontala linjerna på hennes kropp försvinner, hennes kroppsfärg blir mörkare och oregelbundna, vertikala streck blir synliga på hennes kropp. Den här processen bör äga rum inom 1-4 dagar, annars bör honan bytas ut.

Honan är nu redo för lek, och närmar sig hanen under hans skumbo med en lutande kroppsställning och huvudet neråt. Hon simmar långsamt med ormlika rörelser för att inbjuda hanen till lek. Hanen jagar inte bort henne denna gång, utan lindar sin kropp kring hennes, vänder henne upp och ner och kramar. Omfamningen pågår i några sekunder upp till en minut. När hanen sedan släpper honan blir hon liggande i ytan, domnad.

Äggen börjar falla ur hennes kropp, hanen befruktar dem genom att spruta sin mjölke över dem (vilket inte syns) och fångar upp dem i munnen. Sedan spottar han upp dem i skumboet, där de fastnar (en del honor hjälper till med den här proceduren, men vanligare är att de försöker äta upp äggen). Hela lekproceduren upprepas flera gånger under 1-5 timmar.

När hanen åter jagar bort honan är leken över. Honan bör därefter tas bort ur akvariet, för att inte skadas av hanen eller äta upp äggen.

Det finns många saker som kan gå fel under försöken att få kampfiskarna att leka. Här är några av de vanligaste problemen, orsakerna samt vad man kan göra åt dem:

• Honan jagar bort hanen när de introduceras för varandra. Hanen är för timid eller honan för aggressiv. Byt ut någon av dem.

• Hanen bygger inget skumbo. Vänta några dagar för att se om han kommer igång, byt annars till en annan hane.

• Honan blir inte lekmogen. Hon kanske är för ung, eller blir för skrämd av hanen. Byt ut henne så att hon inte blir skadad.

• Fiskarna försöker leka, men hanen kan inte omfamna honan. Honan är för stor i förhållande till hanen. Byt till ett mer kompatibelt par.

• Hanen äter upp äggen istället för att sätta dem i skumboet. En del, speciellt gamla kamphanar, reagerar på det här sättet. Byt hane till nästa lek, eller ta bort honom omedelbart efter första omfamningen och försök ta hand om äggen själv (svårt).

• Äggen kläcks inte. Honan eller hanen är steril, vilket kan vara en konsekvens av vissa färgmutationer.

Kampfiskens lek är ett fascinerande skådespel som är svårt att redogöra för skriftligen enbart. Jag satte därför ihop två av mina favoritfiskar; en trefärgad hane i transparent, turkos och rött och en turkosfärgad hona, och fotograferade deras lek. Bilderna här nedan visar leken stegvis.

Honan och hanen sattes tillsammans i ett 15-liters akvarium med mycket växter på måndagskvällen. Hanen släpptes i lite innan honan, och började genast att bygga skumbo; ett sätt att hävda sitt territorium. När honan släpptes i, attackerade han henne, men hon kunde gömma sig och verkade inte överdrivet skrämd. Redan kvällen därefter ägde leken rum.

1. Honan närmar sig hanen i den klassiska lekpositionen. Eftersom hon har en ganska ljus färg, syns inte de vertikala strecken som hon annars skulle ha haft. Efter att ha kört bort henne ett par gånger börjar hanen att bli intresserad.

2. Hanen lindar sin kropp runt honan, vänder henne upp och ner och kramar.

3. Omfamningen släpps och honan flyter upp mot ytan, stel och avdomnad.

4. Äggen börjar falla ur honans kropp och hanen befruktar (syns inte) och fångar upp dem.

5. Efter att ha samlat upp äggen spottar hanen upp dem i skumboet.

6. Efter att ha upprepat ovanstående punkter under 5 timmar, är leken slut. Honan försöker närma sig hanen en gång till, men han jagar bort henne.

• Ägg och yngel Upp

Varje gång äggen lossar från skumboet och sjunker till botten, är hanen där och fångar upp dem för att sätta tillbaka dem igen. Efter 24-48 timmar kläcks äggen, men ynglen hänger kvar i skumboet ytterligare några dagar och vaktas på samma sätt av hanen.

Det kan vara svårt att se när äggen kläckts; ynglen är bara små, små prickar med en nätt och jämnt synlig svans som hänger ner. Hela ynglet är mindre än 2 mm långt och nästan genomskinligt. Varje gång ett yngel trillar ner och sjunker mot botten fångar hanen upp det i munnen och sätter tillbaka det i skumboet, något som är livsviktigt för ynglets överlevnad då det inte själv kan ta sig upp till det livsviktiga extra syret vid vattenytan.

Under den här perioden är det bra att ha belysningen tänd dygnet runt, så att hanen kan se vad som händer. Svag belysning räcker. När ynglen börjar kunna simma vågrätt på egen hand tappar hanen intresset för dem och bör tas bort (hanen utgör en riskfaktor för ynglen varje gång han är hungrig...)

Han är vid det här laget ganska trött och sliten efter många nätters vakande och bör få vila upp sig i lugn och ro. Ofta har han bara ätit lite eller inget alls under yngelvården, så det skadar inte att fresta honom med lite godsaker, artemia, röda mygglarver etc.

Nu när ynglen är frisimmande (några dagar gamla) skall de börja matas. Redan under äggstadiet kan man ha i lite Liquifry no 1 i vattnet; både ynglen och de infusorier som ynglen äter i början livnär sig av det. Bästa fodret för ynglen är sedan nykläckt artemia, men det kräver egen uppfödning av dessa (ägg finns att köpa; dessa kläcks sedan i en syresatt saltvattenlösning). Man kan också försöka föda upp ynglen med pulveriserat flingfoder (MikroMin och Micron) men då kommer inte lika många av ynglen att överleva.

Efter ett par veckor kan man börja ge smått fryst foder som bosmider och artemia.Det kan vara lämpligt att mata ynglen 3-4 gånger per dag och vattnet blir fort smutsigt av överblivna matrester. Efter att ha lämnat ynglen ifred under första veckan, bör man därefter byta delar av vattnet varannan eller var tredje dag. (ju mindre kärl desto oftare och större vattenbyten). Många av ynglen kan sugas med upp under städningen. Häll försiktigt tilbaka dem.

Under den första tiden är det mycket viktigt att området ovanför vattenytan håller en hög och konstant luftfuktighet, annars kan ynglens utveckling av de s k labyrintorganen skadas. Många täcker över yngelakvarierna med t ex plastfolie. Under de första veckorna är dessutom dödligheten ganskahög bland ynglen. Räkna inte med att mer än kanske två tredjedelar av de nykläckta ynglen kommer att överleva, ibland mycket färre.

Från min egen första kull var det bara en (!) som uppnådde vuxen ålder. Många föll ifrån p g a fel foder i början, resten under en olycklig värmebölja under sommaren. Så rätt temperatur är också viktigt, helst runt 25º, absolut inte under 20 eller över 30.

De flesta kan inte ta vara på hundratals yngel även om de flesta skulle överleva. Därför brukar många rensa ut de minsta och sämst utvecklade ynglen efter några veckor. Själv låter jag naturen avgöra. Många av de outvecklade ynglen kan faktiskt växa ikapp; de andra faller oftast offer för sina mer storvuxna syskon som på det sättet får ytterligare bra näringstillskott.

Efter 2-3 månader börjar fiskarnas färger att synas. Fortfarande syns ingen skillnad på honor och hanar (hanarnas långa fenor växer ut när de blir äldre), men det kan hända att hanarna börjar bråka med varandra. När de gör det är det dags att separera dem; en hane i varje kärl. Så fråga mormor efter tomma syltburkar och ta ledigt från jobbet för att ha tid att byta vatten!

Av olika anledningar kan man vilja korsa fiskar som är nära släkt med varandra, t ex far-dotter eller bror-syster, vanligen för att hos avkomman förstärka genetiska drag som är specifika för just den släktlinjen. Inavel bland fiskar är oftast inte lika riskabelt som hos däggdjur, eftersom det inte finns lika många ärftliga defekter och/eller sjukdomar, men inavel i många led bör undvikas eftersom avkomman generellt blir mindre och får svagare färger.

• Exempel på genkombinationer hos slöjkampfisk Upp

Man känner till över 26 000 olika genkombinationer som påverkar utseendet hos kampfisken med avseende på t ex färger, mönster och fenformer. Lite förenklat kan man säga att det finns fyra basala färgteman: rött, gult, svart, och fluoroscerande. Vart och ett av dessa har gener som antingen utökar eller minskar färgpigmentet, och som bestämmer vart på fisken färgen visas. Kombinationen av generna för dessa färgteman kommer att avgöra den individuella kampfiskens utseende.

De vanligaste färgerna hos kamphanar i zooaffärerna är rött och blått. Honorna är ofta gråbruna med mörka linjer och små stänk av rött och/eller blått i fenorna.

• Varianter Upp

De många varianter som finns av kampfisken idag är dels resultat av medveten avel, dels av slumpmässiga korsningar och mutationer. Jag tänker här redogöra för några av dem. Jag har valt att använda varianternas engelska namn. Mig veterligen finns det ännu inga officiella svenska översättningar av dessa; faktiskt så finns många av de här varianterna ännu inte att få tag i inom Sverige.

Om man t ex frågar efter en svart eller en orange kampfisk i den lokala zooaffären, finns risken att de tror att man inte är riktigt klok. Om man då visar en bild av varianten ifråga, kan den avfärdas som rent fusk. Men det är inget fusk med de här varianterna; varken de bilder som finns eller fiskarna i sig är fejkade (oseriösa fiskuppfödare kan annars ändra fiskens utseende genom att tillföra färgpigment i fodret).

Däremot är många av dessa varianter ett resultat av omsorgsfull avel, där man i flera generationer av fiskar har jobbat för att få fram vissa karakteristika hos fisken; något som vanligen bara privata uppfödare med utställningsintresse sysslar med (vanligen i USA). Att i stor skala föda upp de här varianterna i kommersiellt syfte skulle antagligen inte löna sig. De flesta som köper en kampfisk för att ha i akvariet nöjer sig nämligen med en helt vanlig röd eller blå fisk med vanliga slöjfenor.

• Färger Upp

Detta är bara några av de färger som finns, och definitionerna av dem är grovt förenklade. Den världsomfattande organisationen för kampfiskintresserade, -uppfödare och –utställare, IBC (International Betta Congress), har striktare definitioner av varje enskild färgvariant.

• Rött – en vanlig färg hos kampfiskar som förekommer i flera olika varianter, mörkt, ljust etc. En riktigt "bra" röd kamphane (i utställningssyfte) skall inte ha några fluoroscerande inslag (d v s inte glittra i blått). Röda fiskar med genen för utökat rött är helt röda över hela kroppen, inklusive huvudet och fenorna.
  
  

• Blått – även det en vanlig färg. Till de blå varianterna räknas "Royal Blue" – mörkblå, "Cornflower Blue" – mellanblå med svart huvud, "Steel blue" – silverblå, och "Turquoise" – turkosblå. De blå fiskarna har vanligen svart huvud och varianten "Steel Blue" bär på genen för svart. En "bra" blå fisk skall ha så lite röda inslag som möjligt. De flesta har dock röda skiftningar på bröstfenorna.

• Grönt – en sällan sedd färgvariant. De flesta gröna kampfiskar ser ut som turkosa, men med grönfluoroscerande glitter på kroppen.

• Gult – en här i Sverige ovanlig färgvariant. Den kan variera mellan genomskinligt ljusgul ("Opaque Yellow") och en varmt, guldgul färg. En "bra" gul skall ha så lite mörka partier på kroppen som möjligt, och ha ordentligt med färg på fenorna (alltså inte genomskinliga).

• Orange – mig veterligen omöjlig att få tag på här i Sverige och den enda som jag inte själv har sett i verkligheten. Bilder som jag sett visar emellertid en helt apelsinfärgad fisk som är otroligt vacker, men som lär vara känsligare än andra färgvarianter.

• Svart – även den svår att få tag i, speciellt svarta hanar. Jag har sett en enda hane i verkligheten (och förbannar mig själv för att jag inte köpte den) och några få honor (som jag däremot köpte). De flesta "svarta" kampfiskar har inslag av blått, och det är ofta blå fiskar som är bärare av den svarta genen, "melanogenen". Denna gen lär sammanfalla med sterilitet hos honorna (de lägger ägg, men dessa kläcks inte); något som jag håller på att utforska. För att producera svarta fiskar korsar man därför en svart hane med en "Steel Blue" hona (som ju bär på en vilande gen för svart) och får på det viset några svarta yngel i kullen (de flesta blir emellertid blå).

• Vit – sällsynt, och en helt vit fisk (utan mörkare partier) är extremt svårt att få tag i. Vanligen mörknar fiskens färg i takt med att den blir äldre, och därför visas bara unga fiskar på utställningar. Vita fiskar kan vara känsliga för ögonproblem.

• Lavendel – en ljus fisk som påminner om den vita, men som har ett pärlemoraktigt sken i ljuslila. Ovanlig som enfärgad.

• Mönster Upp

För att komplicera det ytterligare, så är inte alla kampfiskar enfärgade, utan kan ha de mest fantasifulla färgkombinationer på kropp och fenor. Man har försökt att standardisera mönstren enligt förjande:

• "Multicolor" – den vanligaste varianten sedd i zooaffärerna, speciellt när det gäller honorna. En sådan kampfisk har ett flertal olika färger, grundfärgen är vanligen brunaktig och fenorna blåröda, men den har inget tydligt mönster.
  

• "Cambodian" – också ett ofta sett mönster. En sådan här fisk saknar färgpigment på kroppen, men har färgpigment i fenorna, vilket ger en ljus kropp med mörka, vanligtvis röda, fenor.

• "Bicolor" har samma färgfördelning som "Cambodian", men har färgpigment även på kroppen, vilket kan ge kombinationer även med mörk kropp och ljusa fenor, t ex "Chocolate" eller "Bronze", som har en mörk kropp med gula fenor, eller den eftersökta "Black&White", som har svart kropp och vita fenor.

• "Tricolor" – har en enfärgad, vanligen pigmentlös, kropp och tvåfärgade fenor. För att en "Tricolor" skall räknas som ett "bra" exemplar krävs tydliga avgränsningar mellan färgerna.

• "Butterfly" – basen på fenorna har samma färg som kroppen, men yttersta delen av fenorna har en annan färg, vanligen vit.

• "Marbled" – en två- eller trefärgad fisk med slumpvis, väl avgränsade, färgområden på kropp och fenor.

• Fenformer Upp

Vi har dels den kortfenade kampfisken (den vilda och de i Thailand framavlade), dels den s k slöjkampfisken, som är den med långa fenor. Men även den kan förekomma i olika varianter:

• "Veil tail" – den i Sverige vanligaste varianten. Fenorna är långa, men hänger mest (utom när fisken spänner upp dem för en hona eller en rival).

• "Double tail" – stjärtfenan är delad i mitten, på "bra" exemplar ända in till kroppen. DT:s ("Double tails") har vanligen kraftigare fenor än ST:s ("Single tails"). Den här varianten kan uppträda oavsett fenform i övrigt, liksom nästa variant:

• "Comb tail" – fiskens fenor är hackiga i kanten (OBS – inte stripiga! Är de stripiga beror det på yttre åverkan, t ex att fisken har blivit biten). Det här är en vanlig mutation som de flesta "vanliga" kampfiskar i zooaffärerna har

• "Delta tail" – fisken har en triangulär stjärtfena som är bredast längst ut (till skillnad från den vanliga "Veil tail", vars fena smalnar av längst ut). Spetsiga fenspetsar

• "Fan tail" – har en stor, rundad stjärtfena som ser ut som en del av en cirkel. Rundade fenspetsar.

• "Halfmoon" – liknar "Fan tail" men har ännu bredare fenor; stjärtfenan bildar gott och väl en halvcirkel när den spänns upp. Detta är en av de mest eftersökta (och dyraste!) varianterna eftersom den är svår att frambringa. Rätt som det är kan draget försvinna ifrån avelslinjen. Jag har ännu inte sett någon i Sverige, men troligen finns det en och annan hobbyuppfödare som laborerar med privatimporterade "Halfmoons".

• Mina synpunkter Upp

Mitt syfte med den här artikeln är att fösöka sammanställa lite information om kampfiskens ursprung, historia, beteende, skötsel och avel. En tanke med detta var att bereda en sammanfattande text om just kampfisken på svenska; något som jag själv har saknat då jag började söka information för mitt eget intresse. Jag har försökt att hålla isär "fakta" från mina egna personliga åsikter i vissa frågor.

Är det t ex etiskt riktigt att försöka avla fram varianter som blir allt mer olika den "naturliga"? Bland många andra fiskarter har man fått fram avelsvarianter med svåra fysiska defekter och sämre överlevnadsmöjligheter. Ett exempel är en del av de många moderna guldfiskvarianterna men abnormt långa eller dubbla stjärtfenor, hoptryckt kropp och/eller "periskopögon".

Kommer aveln av kampfiskarna att gå dithän? Redan nu skiljer sig avelsvarianterna betydligt från den vildfångade kampfisken och de långa fenorna kan, som tidigare nämnts, vara till nackdel för kampfisken om den hålls tillsammans med andra fiskar. Däremot har man inte kunnat se någon degenerering av de framavlade kampfiskarnas hälsa, reproduktivitet eller livslängd; möjligen en undantag för hos albinovarianter, som ju alltid är känsligare.

Vad jag personligen kanske brinner mest för när det gäller kampfiskar är att de inte skall behandlas som "prydnadssaker", utan som de små levande individer som de faktiskt är. Kampfiskens härdighet har gjort att den ofta säljs som en fisk för pyttesmå akvarier med dåliga tillbehör, guldfiskskålar etc. I USA förekommer den t o m som ett levande prydnadsföremål i vaserna till blomsteruppsättningar och som julgransprydnad (!) i glaskulor. Då är t o m en guldfiskskål att föredra, men kom ihåg: Guldfiskskålar är vackra att t ex odla akvarieväxter i , men fiskar mår bättre bakom ett plant glas där du kan se dem och de kan se dig utan en massa förvrängda proportioner!

Det var allt för denna gång gott folk!